Josefin Kullberg

Jag antar att det är dags för en ny update angående att åka som au pair. Sist jag nämnde något, hade ju en svensk familj kontaktat mig. De verkade som en bra familj, och i lördags skulle jag ha talat med dem klockan 17.00. Men de ringde aldrig, så igår mailade jag dem och undrade om de glömt bort det, eller om någon missuppfattning skett. Mamman i familjen svarade ganska snabbt och bad om ursäkt för att hon inte hört av sig, men familjen hade matchat med en annan kandidat i veckan. Ja, det hela känns alltså väldigt hopplöst. Men kanske är det inte meningen just nu. Jag vet inte om jag tror på ödet, men jag tror absolut att vissa saker sker för en viss anledning. 

 

Detta gjorde i alla fall att jag mailade STS och bad dem ändra mitt datum för att tidigast åka, till i början av augusti. Det känns skönt med en sommar i Sverige, och att äntligen få fira midsommar, vilket jag inte gjort på två år. Det känns även bra att få spara ihop mer pengar, och faktiskt kunna göra något jag verkligen vill till hösten, kanske resa någonstans och se en n del av världen. Jag vet inte vad som kommer att ske i höst, men jag är säker på att det kommer bli bra, vad det än blir. Jag tycker i alla fall att vi börjar med en grym sommar, sedan får vi se vad det blir. 

 

 

Efter ett tags planerande var det i fredags äntligen dags för att ha en överraskningsfest. En stuga uppe på Hovfjället var hyrd. Stugorna där är så himla fina! Jag åkte dit vid fyra och började dekorera och fixa inför kvällen. Vid sjutiden började gästerna komma (nåväl, de kom allt en aning senare). Oscar hade fått åka med ögonen täckta för att inte veta vart han skulle. Han hade vetat om att något var på gång, men riktigt allt visste han inte, så han blev allt lite överraskad. 

 

Det bjöds på lättare tilltugg och tårta (omg, det blev så god). Tårtan var även lite roligt gjord (bild kommer!). Så där uppe på fjället blev det fest ända in på morgonen. En lyckad kväll, även om vi inte var jättemånga. Men som jag alltid säger, det är inte antalet personer som gör festen, det är vilka man är. Bra personer = bra fest! Några passade även på att basta, då det fanns i stugan. På morgonen dukade vi upp frukost (vi var några som sov över), innan vi städa rent hela stugan. Jag skulle lätt kunna tänka mig att hyra en stuga där igen och hitta på något kul!

 

Hello, I am alive! Seriöst, jag har haft det SÅ kul de senaste dagarna. I fredags hade jag hyrt en stuga uppe på Hovfjället, så där blev det en överraskningsfest för min guldklimp till vän som fyllt 20. Skoj kväll! Ska berätta mer och visa er bilder någon annan dag. Och igår vankades det personalfest. Det som skulle bli en lugn, trevlig och rätt tidig kväll, slutade i att jag kom hem 03.00 extremt glad för en toppen utekväll! Aldrig har jag haft det så roligt på Idet som jag hade det igår. I dag må jag vara trött efter helgens bravader, men det är så värt det. Nu är det bara att tagga om inför Valborg! 

 

Nu ska jag ta och dra mig mot jobbet, ett kvällspass väntar!

 

 

Igår stack vi till affären och inhandlade grillgrejer, sedan for vi iväg i vårsolen. Vi hade två mål med vår lilla resa: Åka och kolla vid Gröcken (en badplats jag och familjen hängt vid några gånger om somrarna), samt åka till en sommarstuga och grilla. Vägen bort till Gröcken var mer eller mindre förfärlig, men vi tog oss dit! Det är så mysigt där, det ligger stenar i vattnet som är perfekta att sola på. Jag var självklart tvungen att känna på vattnet, men det var iskallt, men det är ju inte så konstigt. Efter en stund där, bestämde vi oss för att åka vidare, och då ni, hände det grejer!

Det hela började med att jag tyckte att bilen blev så himla svårstyrd. Till sist gick det knappt att vrida ratten. Först trodde jag att det berodde på att vägen var såpass dålig, och att bilen liksom rullade på stenarna. Men till sist stannade vi bilen, och då upptäckte vi att oljan var slut i servon. Så då var det inte mycket annat att göra, än att ställa bilen vid vägkanten och vänta på att bli upphämtade av mamma. När hon väl kom, blev det grillning i solnedgången. Supermysigt, men ack så kallt! 

 

I morse när jag vaknade, såg jag att jag fått ett mail från en ny familj. Så skoj! Det är en familj på fyra, en mamma, en pappa, en dotter och en son. Flickan är 11 år och pojken är 9 år. Det är en svensk familj, som i mitten av 90-talet flyttade till USA. Mamman i familjen befinner just nu i Karlstad, då hon har familj där. Det var ju lite lustigt, världen känns så liten ibland.

 

I alla fall! Familjen är bosatt i Tustin, Orange County, och bor nära det mesta. De har även en hund och är en aktiv familj. Det mesta med dem verkar bra, och vi ska försöka talas vid så fort vi kan. Kul! Hoppas att detta går vägen, ett år i Kalifornien vore inte helt fel. 

 

Morning!! Jag sov som en stock i natt och vaknade upp pigg vid niotiden. Det är ny vecka, solen skiner och allt känns toppen! Jag sitter framför teven och kikar på Efter Tio, medan jag sörplar kaffe och kollar igenom sociala medier. Grym start på dagen! Jag gillar lugna mornar i soffan. Men jag ska snart dra igång lite, börjar jobba vid tretiden och ska göra natten, så väskan måste packas och mat måste förberedas.

 

En ny familj har nu på morgonen hört av sig om au pair också. Skoj! Som ni säkert vet vid detta lag, är jag bra sugen på att faktikst få dra iväg någon gång. Berättar mer snart!

 

 

Jag vet inte riktigt vad jag har åkt på för något. Jag sov väldigt dåligt i natt, låg och vred mig på soffan (la mig i teverummet och tok-eldade i kaminen för att slippa frysa), yrade och var... sjuk.  Idag mår jag bättre, men ryggontet och magontet sitter ännu i, men inte i samma utsträckning. Febern har sjungit en grad, men nu börjar svullnad i halsen uppstå. Kanske är det trots allt en förkylning, eller influensa. Men det går nog över! Under kvällen lyckades jag till och med rycka upp mig efter att ha vilat dagen lång. Jag och Oscar tog oss en liten tur med bilen och kikade runt i bygden. Sånt är alltid kul! 

Jag fick dock lite tråkiga nyheter idag. Familjen från Florida mailade och ställde in skype-samtalet, då de matchat med en annan kandidat (så himla trist, de kändes ju så rätt!). Dessutom fick jag besked om att en släkting gått bort. Så ja.. jag har känt mig lite hängig under kvällen, men hoppas på en bättre morgondag. Då tar vi nya tag! 

Idag lagade jag i stort sett detsamma som igår, det enda jag ändrade på, var att jag bytte ut räkorna mot kycklingen. Detta är en superlätt rätt att laga som vem som helst kan lyckas med, men gud vad gott det blir! Detr en rätt stark maträtt, men visst kan man göra den mildare. Jag föredrar dock stark och kryddig mat. Här kommer receptet!

Vitlök

Kyckling/räkor (funkar säkert med annat också)

Rapsolja (eller annan olja)

Chili

Gul lök 

Tomatpuré 

Cream fraiche 

Soltorkade tomater

Honung

Red curry paste

Lime

Salt

Peppar

Hacka vitlök, lök och chili och frös sedan det i olja. Hacka sedan persilja och soltorkade tomater och släng i det i pannan. Ta i red curry paste, saften av lime och tomatpuré. Hacka sedan kycklingen i bitar och lägg ner den. När kycklingen är färdig, häll i cream fraiche. Smaksätt med lite honung, samt peppar och salt. Klart!

Jag väljer att blanda detta med kokt pasta, men det funkar säkert med annat, till exempel ris! 

 

Det var ett tag sedan jag informerade er om detta med att åka som au pair, så nu kör vi! Sedan sist har jag varit i kontakt med två familjer. En singelpappa i New York (men det ledde ingen vart), samt en familj från Florida. Familjen från Florida betår av en pappa, mamma och två döttrar på 8 och 7 år (om jag inte minns helt fel). 

 

Igår skypade jag med familjen från Florida. Tiden innan de ringde, var jag supernervös och magkänslan skrek bara nej till allt med det här som hade med att fara iväg. Men så fort pappan i familjen började prata, och så fort han och hans fru dök upp på skärmen, släppte allt. Det kändes så rätt bara. Familjen var supertrevlig, snäll och rolig, och allt jag kände var: Dit vill jag. Ja, jag hoppas verkligen att detta ska gå vägen, att jag ska få hamna där. Nästa steg blir nu att maila familjen några frågor, sedan ska jag antagligen få prata med familjens nuvarande au pair. Hon är svensk, så det ska bli skönt att få prata lite svenska, samt fråga henne några grejer. Om det fortfarande känns bra efter att ha gjort det, ska jag få bli presenterad inför barnen.

 

Nu håller jag alla mina tummar och tår, snälla, låt detta gå nu! Efter massvis av tvivel och ångest, känns det så bra. Jag vill detta. Ja, jag vill verkligen iväg nu! Det är dags, på alla sätt och vis.

 

 

Jag sitter ofta vid mitt piano och skriver musik. En del meningar som jag klottrar ner i mitt kollegeblock, blir jag extra förtjust i. "We're like toys 'cause we got played too many times to even care", det är en mening som jag gillar lite mer än andra. Jag minns inte hur meningen kom till mig, men jag antar att jag var rätt trött på folk som kastade runt en hur som helt, utan att tänka på konsekvenserna. Att man helt enkelt blev behandlad som en leksak, på ett eller annat sätt. Att man bara dög ibland, och att man förväntades kunna ta det. 

 

Jag har alltid varit den som tar ett förlåt och som inte ältar saker och ting. Jag kan bråka, men jag vill fort lösa det. Människor kan göra misstag, men jag vill att de ska lära sig något av dem. Saker kan gå åt helvete, men jag vill fortsätta framåt. Jag anser att livet är för kort för att haka upp sig på onödigheter, eller inte klara upp saker som måste lösas. Vi borde vara snälla mot varandra och inte töla så mycket - men den inställningen, kan ställa till det. 

 

Ljug för mig, svik mig, begå misstag, klanta till det, ja, gör de där hemskheterna, men jag kommer ändå att stanna och bry mig om dig, om du verkligen betyder något för mig. Men saken är den, att det finns de som tar vara på det, samt utnyttjar det faktumet, på fel sätt. Till sist tror de att de kan behandla en hur som helst, slänga runt en och kasta en fram och tillbaks, gång på gång. De tror att det är okej. De tror att det är okej, därför att man ändå kommer att godta den där, något ljumma, ursäkten, eller välja att glömma skitsaken som inträffat. Och bara för att man gör allt det där, bara för att man egentligen försöker vara en bra människa, får man skit kastad på dig som om det vore okej. Men det är inte okej. Det är så fel som det kan bli. 

 

Jag är förlåtande och allt annat än långsint, men jag tar inte vad som helst. Till sist går jag sönder, efter att gång på gång ha krossats. Jag klarar det mesta, men till sist brister det. Till sist går det itu och man tröttnar på att vara den där leksaken som bara är rolig ibland, som man kan behandla hur som helst. Och det värsta är, att man länge går med på att vara den där leksaken, för att man inte orkar att bry sig länge. "We're like toys 'cause we got playes too many times to even care". Man blir så van, att man till sist går med på att folk beter sig illa mot en. Den där förlåtande synen, och den där egenskapen att kunna skaka av sig svårigheter, som var något bra, blir något hel annat. Det bli ens fiende. För man bryr sig inte ens om att en del människor förstör en totalt, utan att egentligen värdesätta ens godtagna ursäkt. Men jag vägrar att vara den som inte bryr mig. Jag tänker inte bara stå och bli trampad på. Jag accepterar inte att bli utnyttjad på detta sätt. Det är inte okej, och det är inget man bör tolerea. Detsamma bör gälla alla andra också.

 

Jag tycker att de som kan ta emot ett förlåt, samt blicka framåt efter svårdigheter, är värda en eloge. De är guld värda. Det är egenskaper som jag värdesätter högt, och något som jag tror många gör. Jag försöker varje dag leva upp till dem. Och det bör alla göra. Det är något bra med att vara på det sättet, så är det bara. Att ge människor nya chanser, trots att de kanske inte förtjänar det, är något vackert. Men man kan inte bli förstörd allt för många gånger. Man kan inte ge allt för många chanser. Man kan inte ta vad som helst. Det är fantastiskt på alla sätt att vara den där personen som i stort sett tolererar allt, men till sist kan man inte gå med på allt. Till sist måste man sätta ner foten och säga "Nej, nu är det slut. Nu är det dags att ge sig. Vi kan bara ge det ännu en chans, sen är det över." För bara för att man är en bra människa, ska man inte ta vad som helst. Det är inte okej. Och det är verkligen inte okej att vara sådär bra gång på gång, mot de som aldrig kan leva upp till det man själv ger dem. 

 

Vid lunch blåste vi grönt (tacka vet jag alkolås!) och for hem efter att ha städat och fixat. Vi hamnade på soffan och skrattade åt festkvällens händelser, allt från män i gröna byxor, till människor som av missförstånd klätt ut sig á la 80-talet! 

Nu måste jag kila, tjingeling!

Idag har jag varit segare än segast, men jag antar att det var värt det. Familjen och jag har roadtripat runt en del, samt käkat pizza. Pizza har nog aldrig smakat så gott som idag. Nu laddar jag inför en vecka med jobb varje dag. Är taggad på vad denna vecka har att bjuda på! Btw, två nya familjer har hört av sig angående au pair:andet. Spännande!!