Josefin Kullberg

 

Jag sitter ofta vid mitt piano och skriver musik. En del meningar som jag klottrar ner i mitt kollegeblock, blir jag extra förtjust i. "We're like toys 'cause we got played too many times to even care", det är en mening som jag gillar lite mer än andra. Jag minns inte hur meningen kom till mig, men jag antar att jag var rätt trött på folk som kastade runt en hur som helt, utan att tänka på konsekvenserna. Att man helt enkelt blev behandlad som en leksak, på ett eller annat sätt. Att man bara dög ibland, och att man förväntades kunna ta det. 

 

Jag har alltid varit den som tar ett förlåt och som inte ältar saker och ting. Jag kan bråka, men jag vill fort lösa det. Människor kan göra misstag, men jag vill att de ska lära sig något av dem. Saker kan gå åt helvete, men jag vill fortsätta framåt. Jag anser att livet är för kort för att haka upp sig på onödigheter, eller inte klara upp saker som måste lösas. Vi borde vara snälla mot varandra och inte töla så mycket - men den inställningen, kan ställa till det. 

 

Ljug för mig, svik mig, begå misstag, klanta till det, ja, gör de där hemskheterna, men jag kommer ändå att stanna och bry mig om dig, om du verkligen betyder något för mig. Men saken är den, att det finns de som tar vara på det, samt utnyttjar det faktumet, på fel sätt. Till sist tror de att de kan behandla en hur som helst, slänga runt en och kasta en fram och tillbaks, gång på gång. De tror att det är okej. De tror att det är okej, därför att man ändå kommer att godta den där, något ljumma, ursäkten, eller välja att glömma skitsaken som inträffat. Och bara för att man gör allt det där, bara för att man egentligen försöker vara en bra människa, får man skit kastad på dig som om det vore okej. Men det är inte okej. Det är så fel som det kan bli. 

 

Jag är förlåtande och allt annat än långsint, men jag tar inte vad som helst. Till sist går jag sönder, efter att gång på gång ha krossats. Jag klarar det mesta, men till sist brister det. Till sist går det itu och man tröttnar på att vara den där leksaken som bara är rolig ibland, som man kan behandla hur som helst. Och det värsta är, att man länge går med på att vara den där leksaken, för att man inte orkar att bry sig länge. "We're like toys 'cause we got playes too many times to even care". Man blir så van, att man till sist går med på att folk beter sig illa mot en. Den där förlåtande synen, och den där egenskapen att kunna skaka av sig svårigheter, som var något bra, blir något hel annat. Det bli ens fiende. För man bryr sig inte ens om att en del människor förstör en totalt, utan att egentligen värdesätta ens godtagna ursäkt. Men jag vägrar att vara den som inte bryr mig. Jag tänker inte bara stå och bli trampad på. Jag accepterar inte att bli utnyttjad på detta sätt. Det är inte okej, och det är inget man bör tolerea. Detsamma bör gälla alla andra också.

 

Jag tycker att de som kan ta emot ett förlåt, samt blicka framåt efter svårdigheter, är värda en eloge. De är guld värda. Det är egenskaper som jag värdesätter högt, och något som jag tror många gör. Jag försöker varje dag leva upp till dem. Och det bör alla göra. Det är något bra med att vara på det sättet, så är det bara. Att ge människor nya chanser, trots att de kanske inte förtjänar det, är något vackert. Men man kan inte bli förstörd allt för många gånger. Man kan inte ge allt för många chanser. Man kan inte ta vad som helst. Det är fantastiskt på alla sätt att vara den där personen som i stort sett tolererar allt, men till sist kan man inte gå med på allt. Till sist måste man sätta ner foten och säga "Nej, nu är det slut. Nu är det dags att ge sig. Vi kan bara ge det ännu en chans, sen är det över." För bara för att man är en bra människa, ska man inte ta vad som helst. Det är inte okej. Och det är verkligen inte okej att vara sådär bra gång på gång, mot de som aldrig kan leva upp till det man själv ger dem. 

 

 

Vi måste prata. Vi måste ta ett snack, känner jag. Vi behöver reda ut en del saker, hur vedervärdiga de än må kännas. Låt mig börja med detta: vi människor är inte odödliga, men kom alltid ihåg, vi tar oss igeom allt, förutom det där sista som faktiskt får våra hjärtan att sluta slå. Allt annat i vår värld tar vi oss igenom, på ett eller annat sätt. Vi människor är rätt fenomenala, det kan kännas som vi är helt ihåliga, förstörda och krossade, men ändå andas vi, finns och lever. Vi klarar allt förutom det där sista som faktiskt tar kål på oss. 

 

Har du någonsin tänk: "Jag är inte den som..." och skakat av dig en obehagskänsla som sköljt över dig? Jag skulle gissa på att du nu sakta nickar, låter huvudet gå upp och ner några gånger. Ja, för vi har alla gjort det, trott att inget kan drabba oss. Vi har känt en knöl i bröstet och tänkt: "Jag är inte den som får bröstcancer." Vi har hört om att en skottlossning ägt rum i Göteborg medan vår son varit där och tänkt: "Göteborg är stort, det kan inte vara min son som skjöts till döds." Och vi har sett vår vän ta droger och tänkt: "Det är inte min vän som är drogberoende, hon bara tester." Ja, vi människor tror att inget drabbar oss, vi tror inte att det är vi som råkar ut för allt världen faktiskt skapar. Men det är vi. 

 

Jag, till exempel, var inte den som fick en ätstörning. Det fanns inte i min värld att jag skulle drabbas av något sådant. Inte ens när jag ljög och sa att jag åt, trots att jag inte gjorde det, var inte jag den som drabbades av en ätstörning. Nej, jag var fullt frisk, för inget sådant kunde drabba mig, trodde mitt dumma jag. Men det var jag som hade drabbats. Det var jag som hade fastnat i ätstörningsträsket. Det var jag som om nätterna kunde känna hur min själ flög iväg, hur jag nästan dog, för att kroppen knappt orkade, på grund av att jag inte åt. Det var visst jag som drabbades av en ätstörning, det tog mig bara en himla lång tid för mig att inse det. Jag är inte odödlig, jag kan drabbas av den ondska som existerar, lika väl som du eller någon annan kan det. För vi kan visst vara de som drabbas.

 

Jag säger inte att vi ska oroa oss i onödan. Vi ska inte vara livrädda för att sätta oss i en bil och köra, för att risken finns att det är just vi som blir inblandade i en trafikolycka då. Det jag säger, är att det är viktigt att vara medveten om stt det visst kan vara du som.... Drabbas av en hjärtumör. Bryter benet i slalombacken. Har en syster som blir mördad. Har en pappa som är alkohliserad. Får bulimi. Har en vän som kommer få drogproblem. Det kan vara vi, och det är viktigt att veta om.

 

Vi ska vara lyckliga över att vi lever och ta våra chanser för att må så bra vi kan. Vi måste våga att leva. Vi kan inte gå och tro att allt ont ska drabba oss, men vi måste ändå ha det i bakhuvudet. Och kom alltid, alltid ihåg att vi människor överlever allt. Vi tar oss igenom hjärtesorg och all annan skit. Det kan kännas som om du blivit överkörd av en buss och sedan trmpad på, men du kommer ändå bli bra till sist. Även om något hemskt inträffar dig, kommer du klara dig, kroppen kommer inte gå sönder i bitar på riktigt, även om det känns så. Det enda som verkligen dödar dig, är just döden. 

 

 

Man måste vara två för att kunna gunga gungbräda, eller hur? Detsamma gäller när det kommer till vänskap. Vänskap är inget man får, det är något man skapar. Det handlar om att ge och ta lika mycket, ställa upp för varandra. En vän är någon man kan vara sig själv med till 100 % och det känns som det mest naturliga i världen. Det är fascinerande hur man kan klicka med någon. Man har kanske inte alls samma intressen, eller ens likanar varandra på ett endaste sätt, men man delar en sak: man gillar varandra, man gillar att umgås och spendera tid tillsammans.

 

Som vän måste man stötta, finnas där när det såväl är bra, såväl som när det är dåligt. Man ska vara en klippa i stormen, solen i mörkret. Men det är inte bara en av två som ska vara det, det gäller från bådas håll. Om det bara är en som ger, kommer denne antagligen tröttna till sist. Man måste uppskatta sina vänner, göra saker för dem, antingen via ord eller handlingar. De gånger då tuffa perioder uppstår, och då ens vän faller, måste man hjälpa hen upp på fötter igen. När hen går igenom ett helvete är det okej att hen bara tar och tar, tills hen åter är stark nog för att kunna ge. Hur jobbigt det än må vara, är det ens plikt som vän att finnas där och ta emot sin vän, innan hen faller alldels för hårt och går sönder på alla tänkbara sätt. Men man kan inte vara den vän som i år och dagar står och ger, till sist måste man faktiskt förvänta sig att sin vän också börjar ge, annars är det inte längre en vänskap, då är det bara vänskap från ena hållet, och den andre som kallar sig för vän, är rent utsagt en idiot. Vänskap är när båda ger sitt allt, inte när en tar det lugnt, och den andre slits i stycken.

 

Det gäller att kämpa för att hålla en vänskap vid liv. Man kan inte tro att den för all framtid kommer att finnas, bara för att den en gång har gjort det. Man kan tänka sig att vänsap är som en människa - den måste matas för att hållas vid liv. Man kan inte bli bästa vänner, sedan skita i det hela, och därefter tro att man fortfarande är det. Man måste precis som i en kärleksrelation, se till att gnistan fortfarande finns där, så att den inte slocknar och allt dör ut. 

 

Vänskap är något vackert, men även något mycket skört. Man måste vårda den, se till att den mår bra. Vänskap är inget som bara dyker upp helt och hållet. Visst kan en människa komma in i ens liv, men försöker man inte få den att stanna, kommer den att gå, och en vänskap som skulle ha kunnat bli, kommer gå i spillror. Vi måste visa vår kärlek till varandra, vara snälla, men även vara redo att förlåta och faktiskt kunna ta en del skit ibland. Vänskap är inget man får, det är något man skapar - helt och hållet tillsammans, 

 

 

De gånger då man ger allt. De gånger man tar till alla knep. De gånger man lägger sin själ i det man gör. De gånger man försöker så mycket det bara går, men det ändå inte blir rätt. Vi människor gör misstag. Nämn en människa som aldrig sumpat det någon gång, som inte förstört något som varit vackert, och jag lovar att bli tyst. Men du kan inte komma på någon, eller hur? Nej, för vi gör fel ibland. Allt kan inte gå rätt. Och då finns två val: försöka laga det som gått sönder, eller låta det vara.

 

Jag har varit en idiot då och då, gjort saker som jag ångrat. Svikit människor, sagt saker som ger mig magont. Jag är inte perfekt, jag har gjort enorma misstag, och kommer säkert göra några till innan jag säger tack för mig på denna jord. De gånger jag sumpat det helt, har jag alltid försökt att fixa det. Jag hatar bråk och dumheter, jag vill få allt att bli som det var från början. Jag vill att det ska bli bra igen. För det vill man väl? Man vill göra det som gick snett, rakt igen. Jag har då när det blivit fel, gett allt, kämpat så att jag till sist legat utslagen på golvet och undrat vad jag håller på med. 

 

En gång gjorde jag något som ställde till det rejält. Min värld, och även andras, rasade mer eller mindre samman. Det var kanske inte det värsta man kan göra, men det var ändå dumt. Jag bad om ursäkt, köpte presenter, visade att jag vill ställa allt till rätta. Jag kämpade och slet så att kroppen värkte. Det verkade gå vägen, och det gjorde mig glad. Men så började jag se saker. Jag såg hur den jag sårat, sårade mig. Den hörde inte av sig, uteslöt mig från saker. Den personen hade inte lagt det bakom sig, som jag trodde att hen gjort. Denne person var fortfarande sårad och jag kunde inte göra något mer. Jag hade gjort allt jag kunnat. Och det hade inte hjälpt.

 

Detta gnagde på mig, slet mig i stycken. Jag hade på riktigt gjort precis alla saker som skulle kunna göra det jag gjort, bra igen. Men ändå hjälpte det inte. Jag grät, var arg, förskte ännu lite till. Men det funkade inte. Man kan inte mata någon som aldrig blir mätt, om man uttrycker sig så. Till sist kände jag att det fick vara nog. Jag kunde inte lägga energi på det hela längre. För vet ni vad? Man kan försöka, men ibland måste man ge upp och le igen. Jag mådde inte bra av att försöka och aldrig se några resultat. En dag bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag lovade mig själv att glömma det som skett, sluta lägga energi på den människa som ändå hade byggt upp en mur som jag inte skulle kunna ta mig igenom. För man kan inte hålla kvar något man egentligen inte har. Man kan inte slösa energi på något som gör en ledsen. Man måste låta vissa saker vara åt helvete, för att själv kunna bli hel igen. Så du kan försöka ett tag, men till sist måste du släppa taget om det inte går, för din egen skull. För att du ska kunna le och känna lycka igen. Varför gräva sig djupare nedåt, när du kan klättra upp för stegen och må bra igen? 

 

 

"Men kom igen, det är klart att du ska testa! Bara en gång! En snabbis, liksom! Bara prova för att se hur det är!". Så har det låtit många gånger, när vänner eller bekanta stått och viftat med ett cigarettpaket mitt framför näsan på mig. Ibland händer det nästan att de försöker trycka in en cigarett mellan läpparna, men då kniper jag igen min mun så hårt att jag biter mig i läppen. Aldrig, inte en endaste gång, kommer jag föra en cigarett mot min mun och ta ett bloss. Aldrig någonsin. 

 

Jag har aldrig sagt ja till en cigarett. Jag har aldrig rökt, vilket jag är stolt över. Jag känner inte många som dagligen röker, men på fest väljer de flesta att ta en cigg. På något vis är det som om det är mer okej då. Eftersom det är under fester, då när människor har druckit alkohol, som cigarettpaketen kryper fram, så är det även då som tjatet om att man bara ska prova en cigg, börjar. För fulla människor är lite jobbigare än nyktra, så är det bara.

 

Som liten tyckte jag att det var snyggt att röka, det var något jag ville göra när jag blev vuxen. Vad är det för konstigt resonemang, kan jag tycka nu? Antagligen hade jag sett hur vuxna gjorde så i filmer. Men med tiden blev jag som tur va klok. Folk får röka om de vill, det är upp till var och en, men jag kommer aldrig att göra det. Den stora anledningen beror på min farfar som drabbades av kol. Jag fick verkligen se hur denna sjukdom som så många rökare drabbas av, dödade någon. Men det var redan innan som farfar fick kol, som jag fick se vilka förödande effekter rökning kan ha. Min farfar var rullstolsbunden. Varför? För att man var tvungen att kapa av hans ben från knäna, just för att blodtillförseln inte var nog bra, vilket berodde på rökningen. Så redan innan han fick kol, förstörde rökningen honom. Och han hostade och hostade. Ni vet, sådan hosta som bara rökare kan få - rökhosta. Och till sist fick han kol. Det sorgligia i det hela, var att han fick kol när han hade slutat att röka, men den berodde självfallet på rökningen ändå. För varenda cigarett räknas, varje cigarett förstör. Det pep och visslade när farfar andades, han fick inte den luft som kroppen egentligen ville ha. Lungorna orkade liksom inte. Den sista tiden, vilket var en mycket lång tid, bodde farfar på sjukhuset. Och till sist tog kolen honom. Han dog på grund av den där förbaskade rökningen. 

 

Nog för att det var hemskt att farfar dog så som han gjorde, men det är nog mycket tack vare det som gjort att jag inte rökt en enda cigarett i mitt liv, och heller aldrig kommer att göra det. Jag har sett hur illa det kan gå, Ni kanske han personer i er omgivning som röker, och kanske är det de som hamnar där med avkapade ben och för lite syre. Tänk en gång extra innan du tar den där cigaretten. Är det verkligen värt det? Jag har i alla fall gjort ett val, och det är: Jag säger tack, men nej tack, till giftpinnen som dödar mig. 

 

 

 

 

"Vart är det fel på dig då, i huvudet eller?".

 

Jag minns det så väl. Orden är inpräntade på hjärnhinnan, likt hur en tatuering, vars bläck stuckits in med nålar, är fäst vid huden. Hur kan man ens säga så? Jag förstår inte. Det var en man som formulerade den meningen. Han var en gammal man, runt sextio- sjuttioårsåldern, och han satt i rullstol. Han, just den mannen, pressade fram de orden - och han riktade dem mot mig. Jag var bara ett barn. Jag var kanske tio år. Jag var hur liten som helst, men nog trodde jag att jag var stor. Men jag var tio och han var betydligt äldre än mig.

 

Jag och min mormor befann oss i Karlstad den dagen. Vad vi gjorde där, minns jag inte riktigt, men vi befann oss i ett shoppingcentrum, så förklaringen är kanske såpass enkel att vi bara var på shopping. Efter ett tags springande i affärer behövde i alla fall både jag och min mormor uppsöka en toalett. Vi gick längs korridoren och nådde sedan fram till kön. Jag stod före mormor i kön. Det fanns tre toaletter sammanlagt: två vanliga toaletter och en handikapptoalett. Alla tre var upptagna när vi kom fram. Till sist klickade ett av låsen upp. Handikapptoaletten blev ledig och jag gick in och utförde mina behov. Jag tvättade händerna, torkade dem och låste sedan upp dörren. När jag kom ut ur toaletten så stod han där, mannen, och han var precis framför mig. En sur, nästan ilsken, blick studerade mig. Han satt där i sin rullstol och glodde på mig som om jag vore ohyra. Bakom honom stod en tant som hjälpte honom att skjuva rullstolen. Allt gick så fort. Jag skulle just passera den gamle mannen i rullstol, när han plötsligt öppnar munnen och frågar: "Vart är det fel på sig då, i huvudet eller?". Det var som att få en smäll rätt i magen. Det gjorde ont. Jätteont. Min första tanke var: vad hade han egentligen sagt till mig? Jag förstod att han var arg över att jag ockuperat en handikapptoalett, men sa man verkligen det han sa, till någon? Jag blev så ledsen och skämdes så himla mycket. Fort skyndade jag mig förbi mannen. Mormor var inne på en annan toa, så jag fick vänta på henne. Jag ville bara gråta över det mannen hade sagt till mig. Jag ville bort, bort, bort. Till sist kom mormor ut från toan, och vi fortsatte att shoppa. Under hela shoppingturen var jag livrädd över att jag kanske skulle möta den gamle mannen i rullstol igen. Men som tur var, gjorde jag inte det. 

 

Men ärligt talat, det är inte okej att fråga ett barn som är tio år, om hen är dum i huvudet - om det är fel på dess huvud. Det är ALDRIG okej. Jag skämdes över att jag gått på en handikapptoalett, när det egentligen borde ha varit han som skämdes, då det var han som förolämpat en unge. Vilken jäkla gubbe alltså (ursäkta språket). Och alla människor runt om, de var lika illa de! Kvinnan som mannen i rullstolen hade haft bakom sig, sa inget. Hon bad inte om ursäkt för att sin man/vän/bror/pappa eller vad han nu än var till mannen, varit taskig mot ett barn - mot mig. Det fanns människor i kön som hörde det han sa till mig också, men även de teg. De yppade sig inte för att fråga om jag var okej. De berättade heller inte för min mormor att han varit elak mot mig. Hur kan människor göra så? Sen när blev det okej att ösa taskigheter över barn? Eller över någon, för den delen?! Snälla, se till att hjälpa till om något sådant inträffar, i alla fall på något sätt. Ifrågasätt, fråga, bry er.

 

Jag hoppas att den mannen som frågade om det var något fel på mitt huvud, skäms något enormt och ångrar sig djupt. Och jag hoppas att alla som teg, önskar att de hade sagt något. Mitt lilla jag fattade inte hur oklok mannen var som faktiskt sa som han sa, för jag trodde på riktigt att det jag gjort var jättefel och att jag fick skylla mig själv över att han klankade ner på mig. Vilket dåligt resonemang, va? Ingen bör klanka ner på någon på detta vis. INGEN. Om detta hade hänt idag, hade jag skrattat åt mannen, för inte tusan var det mitt huvud som det var fel på, i sådana fall. För ärligt talat, hade det inte varit mer korkat att kissa på sig, än att gå på Handikapptoaletten, trots att den är ansedd åt handikappade? Jag var för tusan kissnödig! Och jag var tio år. Tio år. 

 

 

 

 

 

 

Inte ett ord till. Inte ett enda. Våga inte ens yttra dig någon av dessa frågor, eller ens någon liknande. För då vill spy rätt ut. Helst på dig. Men jag är inte så oförskämd, så jag kommer inte att göra det. Men inombords kommer jag vilja det. Jag är helt enklet trött på dessa framtidsrelaterade frågor. Jag har fått nog av dem. Jag har hört dem sedan den dag jag föddes. I alla fall näst intill. Och nu känner jag att det räcker.

 

Som liten var svaret enkelt. Jag skulle bli frisör, delfinskötare eller/och popartist. Då var saken glasklar. Kanske var den just så klar, för att jag inte behövde bestämma mig just då. Jag hade inte någon egentlig press, jag fick göra vad jag ville, för allt var ändå mest bara fantasi. För när man var liten sa man så mycket, och då behövde det man sa inte bli verklighet. Men så växte man helt plötsligt upp, och den där frågon som en gång känts så oskyldig, blev laddad med ångest och oro. För då var det ingen lek längre, nej, då skulle man  veta svaret. Då, på en gång. Inte ens skulle man ha hunnit sluta skolan förrän man skulle veta precis vad man tänkt bli när man blev stor. 

 

Den dag då alla fick reda på om de tagit sig in på de program de sökt, fick jag panik. Jag ville gråta, och sedan gråta ännu mer, för jag hade inte sökt in på något. Först och främst för att jag trodde att jag inte kunde (detta visade sig ju nu vara fel). Men allra främst för att jag inte visste vad jag ville gå. Inte tänkte jag - och inte heller tänker jag - bara kasta mig in i något utan att det känns helt rätt. Det är ju lika fånigt som att bli ihop med någon bara för att man inte vill vara singel - oavsett hur mycket eller lite man gillar eller hur säker eller osäker man känner sig på personen i fråga. 

 

Människor jag kände skulle bli ingengörer, läkare, lärare - ja, allt mellan himmel och jord. Men mig skulle det då inte bli mycket av. Där satt jag helt plötsligt utan den minsta framtid. Och det kändes som om alla skulle fortsätta läsa, utom jag. Och skulle de inte läsa, ja, då hade de fått tag på ett jobb. Nog för att jag har ett jobb, men där hoppar jag framöver bara in när det behövs, vilket inte känns som en direkt framtid. 

 

Mitt i den där paniken bestämde jag mig. Jag hade så länge velat betala in avgiften till STS, så att jag kunde börja ansökningen som au pair, men jag hade varit livrädd - för tänk om detta inte var det jag ville bli när jag blev stor. Men så gjorde jag det bara. Jag betalade avgiften i ren panik. Och efteråt kändes det bra. Men ändå. Detta var inget folk gjorde. Alla jag kände skulle jobba eller studera, för det var det man gjorde när man blev stor.  Men inte jag. Det kändes som om jag bara försökte fly framtiden. Och visst, kanske gör jag det, men vad spelar det för roll? Det känns rätt för mig, även om det inte är en hel framtid. Det är i alla fall början på framtiden. 

 

Mitt uppe i min panik sa mamma: "Bara för att du inte gör som alla andra, betyder det inte att du gör fel. Att välja en annan väg, kanske är rätt för dig". Har jag inte klok mamma?! Det är ju sant! Jag kan än i dag inte svara på vad jag ska bli när jag blir stor, och det kanske jag aldrig kommer att kunna göra. För jag kommer ändra mig på vägen, var så säker. Jag vill trots allt varken bli frisör eller delfinsköatre längre. Men jag vill bara säga så här: skit i den där paniken, följ bara ditt hjärta. För i slutänden så kommer du ändå ha hamna i framtiden. Och tro mig, det kommer att gå bra. En dag kanske du till och med har svaret på den där jobbiga och ångrstladdade frågan som får magen att vilja vända sig ut och in.

 

Jag förstår varför människor frågar: "Vad ska du bli när du blir stor?", det är för att vi helt enkelt är nyfikna av oss. Kanske vill vi veta hur andra tänker kring framtiden, då vi själva känner oss förvirrade. Men ibland är frågan bara så jobbig att få. För man vet inte svaret. Jag vet kanske vad jag ska göra snart... men vad det ska bli av mig... det vet jag inte. Det återstår att se. Och något med det är ändå ganska förtjusande, för framtiden ligger där borta likt en buffé. Vi kan väl avsluta det hela med: vi får se vad jag blir när jag blir stor. Spännande, va? Jag vet inte nu, men när jag vet, lovar jag att berätta. Och tro mig, jag kommer inte komma på det fortare för att ni frågar, tyvärr. Men ibland önskar jag att det vore så. Men så är det inte. Tyvärr. Men någon dag hoppas jag att jag vet svaret. Och förresten, vad ska du bli när du blir stor?