Josefin Kullberg

 

De gånger då man ger allt. De gånger man tar till alla knep. De gånger man lägger sin själ i det man gör. De gånger man försöker så mycket det bara går, men det ändå inte blir rätt. Vi människor gör misstag. Nämn en människa som aldrig sumpat det någon gång, som inte förstört något som varit vackert, och jag lovar att bli tyst. Men du kan inte komma på någon, eller hur? Nej, för vi gör fel ibland. Allt kan inte gå rätt. Och då finns två val: försöka laga det som gått sönder, eller låta det vara.

 

Jag har varit en idiot då och då, gjort saker som jag ångrat. Svikit människor, sagt saker som ger mig magont. Jag är inte perfekt, jag har gjort enorma misstag, och kommer säkert göra några till innan jag säger tack för mig på denna jord. De gånger jag sumpat det helt, har jag alltid försökt att fixa det. Jag hatar bråk och dumheter, jag vill få allt att bli som det var från början. Jag vill att det ska bli bra igen. För det vill man väl? Man vill göra det som gick snett, rakt igen. Jag har då när det blivit fel, gett allt, kämpat så att jag till sist legat utslagen på golvet och undrat vad jag håller på med. 

 

En gång gjorde jag något som ställde till det rejält. Min värld, och även andras, rasade mer eller mindre samman. Det var kanske inte det värsta man kan göra, men det var ändå dumt. Jag bad om ursäkt, köpte presenter, visade att jag vill ställa allt till rätta. Jag kämpade och slet så att kroppen värkte. Det verkade gå vägen, och det gjorde mig glad. Men så började jag se saker. Jag såg hur den jag sårat, sårade mig. Den hörde inte av sig, uteslöt mig från saker. Den personen hade inte lagt det bakom sig, som jag trodde att hen gjort. Denne person var fortfarande sårad och jag kunde inte göra något mer. Jag hade gjort allt jag kunnat. Och det hade inte hjälpt.

 

Detta gnagde på mig, slet mig i stycken. Jag hade på riktigt gjort precis alla saker som skulle kunna göra det jag gjort, bra igen. Men ändå hjälpte det inte. Jag grät, var arg, förskte ännu lite till. Men det funkade inte. Man kan inte mata någon som aldrig blir mätt, om man uttrycker sig så. Till sist kände jag att det fick vara nog. Jag kunde inte lägga energi på det hela längre. För vet ni vad? Man kan försöka, men ibland måste man ge upp och le igen. Jag mådde inte bra av att försöka och aldrig se några resultat. En dag bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag lovade mig själv att glömma det som skett, sluta lägga energi på den människa som ändå hade byggt upp en mur som jag inte skulle kunna ta mig igenom. För man kan inte hålla kvar något man egentligen inte har. Man kan inte slösa energi på något som gör en ledsen. Man måste låta vissa saker vara åt helvete, för att själv kunna bli hel igen. Så du kan försöka ett tag, men till sist måste du släppa taget om det inte går, för din egen skull. För att du ska kunna le och känna lycka igen. Varför gräva sig djupare nedåt, när du kan klättra upp för stegen och må bra igen?