Söndagskrönikan: "Mitt huvud är det absolut inget fel på"

 
"Vart är det fel på dig då, i huvudet eller?".
 
Jag minns det så väl. Orden är inpräntade på hjärnhinnan, likt hur en tatuering, vars bläck stuckits in med nålar, är fäst vid huden. Hur kan man ens säga så? Jag förstår inte. Det var en man som formulerade den meningen. Han var en gammal man, runt sextio- sjuttioårsåldern, och han satt i rullstol. Han, just den mannen, pressade fram de orden - och han riktade dem mot mig. Jag var bara ett barn. Jag var kanske tio år. Jag var hur liten som helst, men nog trodde jag att jag var stor. Men jag var tio och han var betydligt äldre än mig.
 
Jag och min mormor befann oss i Karlstad den dagen. Vad vi gjorde där, minns jag inte riktigt, men vi befann oss i ett shoppingcentrum, så förklaringen är kanske såpass enkel att vi bara var på shopping. Efter ett tags springande i affärer behövde i alla fall både jag och min mormor uppsöka en toalett. Vi gick längs korridoren och nådde sedan fram till kön. Jag stod före mormor i kön. Det fanns tre toaletter sammanlagt: två vanliga toaletter och en handikapptoalett. Alla tre var upptagna när vi kom fram. Till sist klickade ett av låsen upp. Handikapptoaletten blev ledig och jag gick in och utförde mina behov. Jag tvättade händerna, torkade dem och låste sedan upp dörren. När jag kom ut ur toaletten så stod han där, mannen, och han var precis framför mig. En sur, nästan ilsken, blick studerade mig. Han satt där i sin rullstol och glodde på mig som om jag vore ohyra. Bakom honom stod en tant som hjälpte honom att skjuva rullstolen. Allt gick så fort. Jag skulle just passera den gamle mannen i rullstol, när han plötsligt öppnar munnen och frågar: "Vart är det fel på sig då, i huvudet eller?". Det var som att få en smäll rätt i magen. Det gjorde ont. Jätteont. Min första tanke var: vad hade han egentligen sagt till mig? Jag förstod att han var arg över att jag ockuperat en handikapptoalett, men sa man verkligen det han sa, till någon? Jag blev så ledsen och skämdes så himla mycket. Fort skyndade jag mig förbi mannen. Mormor var inne på en annan toa, så jag fick vänta på henne. Jag ville bara gråta över det mannen hade sagt till mig. Jag ville bort, bort, bort. Till sist kom mormor ut från toan, och vi fortsatte att shoppa. Under hela shoppingturen var jag livrädd över att jag kanske skulle möta den gamle mannen i rullstol igen. Men som tur var, gjorde jag inte det. 
 
Men ärligt talat, det är inte okej att fråga ett barn som är tio år, om hen är dum i huvudet - om det är fel på dess huvud. Det är ALDRIG okej. Jag skämdes över att jag gått på en handikapptoalett, när det egentligen borde ha varit han som skämdes, då det var han som förolämpat en unge. Vilken jäkla gubbe alltså (ursäkta språket). Och alla människor runt om, de var lika illa de! Kvinnan som mannen i rullstolen hade haft bakom sig, sa inget. Hon bad inte om ursäkt för att sin man/vän/bror/pappa eller vad han nu än var till mannen, varit taskig mot ett barn - mot mig. Det fanns människor i kön som hörde det han sa till mig också, men även de teg. De yppade sig inte för att fråga om jag var okej. De berättade heller inte för min mormor att han varit elak mot mig. Hur kan människor göra så? Sen när blev det okej att ösa taskigheter över barn? Eller över någon, för den delen?! Snälla, se till att hjälpa till om något sådant inträffar, i alla fall på något sätt. Ifrågasätt, fråga, bry er.
 
Jag hoppas att den mannen som frågade om det var något fel på mitt huvud, skäms något enormt och ångrar sig djupt. Och jag hoppas att alla som teg, önskar att de hade sagt något. Mitt lilla jag fattade inte hur oklok mannen var som faktiskt sa som han sa, för jag trodde på riktigt att det jag gjort var jättefel och att jag fick skylla mig själv över att han klankade ner på mig. Vilket dåligt resonemang, va? Ingen bör klanka ner på någon på detta vis. INGEN. Om detta hade hänt idag, hade jag skrattat åt mannen, för inte tusan var det mitt huvud som det var fel på, i sådana fall. För ärligt talat, hade det inte varit mer korkat att kissa på sig, än att gå på Handikapptoaletten, trots att den är ansedd åt handikappade? Jag var för tusan kissnödig! Och jag var tio år. Tio år. 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0