Josefin Kullberg

 

Vi måste prata. Vi måste ta ett snack, känner jag. Vi behöver reda ut en del saker, hur vedervärdiga de än må kännas. Låt mig börja med detta: vi människor är inte odödliga, men kom alltid ihåg, vi tar oss igeom allt, förutom det där sista som faktiskt får våra hjärtan att sluta slå. Allt annat i vår värld tar vi oss igenom, på ett eller annat sätt. Vi människor är rätt fenomenala, det kan kännas som vi är helt ihåliga, förstörda och krossade, men ändå andas vi, finns och lever. Vi klarar allt förutom det där sista som faktiskt tar kål på oss. 

 

Har du någonsin tänk: "Jag är inte den som..." och skakat av dig en obehagskänsla som sköljt över dig? Jag skulle gissa på att du nu sakta nickar, låter huvudet gå upp och ner några gånger. Ja, för vi har alla gjort det, trott att inget kan drabba oss. Vi har känt en knöl i bröstet och tänkt: "Jag är inte den som får bröstcancer." Vi har hört om att en skottlossning ägt rum i Göteborg medan vår son varit där och tänkt: "Göteborg är stort, det kan inte vara min son som skjöts till döds." Och vi har sett vår vän ta droger och tänkt: "Det är inte min vän som är drogberoende, hon bara tester." Ja, vi människor tror att inget drabbar oss, vi tror inte att det är vi som råkar ut för allt världen faktiskt skapar. Men det är vi. 

 

Jag, till exempel, var inte den som fick en ätstörning. Det fanns inte i min värld att jag skulle drabbas av något sådant. Inte ens när jag ljög och sa att jag åt, trots att jag inte gjorde det, var inte jag den som drabbades av en ätstörning. Nej, jag var fullt frisk, för inget sådant kunde drabba mig, trodde mitt dumma jag. Men det var jag som hade drabbats. Det var jag som hade fastnat i ätstörningsträsket. Det var jag som om nätterna kunde känna hur min själ flög iväg, hur jag nästan dog, för att kroppen knappt orkade, på grund av att jag inte åt. Det var visst jag som drabbades av en ätstörning, det tog mig bara en himla lång tid för mig att inse det. Jag är inte odödlig, jag kan drabbas av den ondska som existerar, lika väl som du eller någon annan kan det. För vi kan visst vara de som drabbas.

 

Jag säger inte att vi ska oroa oss i onödan. Vi ska inte vara livrädda för att sätta oss i en bil och köra, för att risken finns att det är just vi som blir inblandade i en trafikolycka då. Det jag säger, är att det är viktigt att vara medveten om stt det visst kan vara du som.... Drabbas av en hjärtumör. Bryter benet i slalombacken. Har en syster som blir mördad. Har en pappa som är alkohliserad. Får bulimi. Har en vän som kommer få drogproblem. Det kan vara vi, och det är viktigt att veta om.

 

Vi ska vara lyckliga över att vi lever och ta våra chanser för att må så bra vi kan. Vi måste våga att leva. Vi kan inte gå och tro att allt ont ska drabba oss, men vi måste ändå ha det i bakhuvudet. Och kom alltid, alltid ihåg att vi människor överlever allt. Vi tar oss igenom hjärtesorg och all annan skit. Det kan kännas som om du blivit överkörd av en buss och sedan trmpad på, men du kommer ändå bli bra till sist. Även om något hemskt inträffar dig, kommer du klara dig, kroppen kommer inte gå sönder i bitar på riktigt, även om det känns så. Det enda som verkligen dödar dig, är just döden.