Josefin Kullberg

Eftersom jag gick upp vid sju så är jag jättetrött nu. Jag ska ta och lägga mig. Fast sminket ska bort först. Jag ska lägga mig och fundera lite, för jag behöver det. Hundra saker snurrar runt i huvudet på mig jämt nu. Jag måste få reda ut lite känner jag. Se lite klarare. För jämt nu är det mesta suddigt.
Jag är så himla trött på allt. Samma saker varje dag. Ska livet vara så? Gå upp, äta, dator, skola, fixa sig, vänner... samma saker varje dag. Jag vill ha något nytt. Vad som helst, men inte samma gamla. De senaste dagarna (veckorna) har jag varit jättesur. Jag blir irriterad över precis allt. Det är ju så himla tråkig allt jämt nu. Inget är roligt. Jag har tröttnat på det mesta. Och det gör mig ledsen. För till och med det jag älskar gör mig sur. Inget funkar. Precis allt går fel. Förhoppningar har spruckit och drömmar har slocknat. Varje dag känns lite som en pina,  fast med ett leende i kanten. Jag går och ler, men det känns förjävligt inombords. För att jag är så sur. Surkärring är nog vad jag är. Jag tror jag vet vad som är felet egentligen, men jag har inte haft kraften att göra något åt det. Livet har bara fallit samman lite grand. Men i morgon ska jag försöka igen, samla krafterna. Starta om igen.
Det här lät så deppigt så det är inte klokt. Jag mår bra, men är lite trött på det mesta jämt nu bara. Så tro inte att jag ska börja knarka eller nåt nu. That's not really me. Jag ska bara låta glädjen sakta komma igen.
Sov gott nu med er, för det ska jag. Trött!