Josefin Kullberg

Den här kvällen har varit så hemsk. Jag har suttit i soffan och gråtit i flera timmar. Det var som att någon släppte en bomb och allt bara rann över. Jag mår så fruktansvärt dåligt bara. Inget funkar ju. Jag tänker även alldeles för mycket. Tryggheten som jag har haft inom mig har försvunnit, jag känner mig helt tom. Tårarna bara rann, de slutade inte hur mycket jag än torkade bort dom. Mascaran kletades i hela mitt ansikte, men jag brydde mig inte, för jag orkar inte bry mig mer. Det är för mycket nu bara, jag klarar det inte. Jag viker mig inombords. Det är mörkt igen, ljuset har slocknat. Nu så dunkar huvudet och jag ser suddigt. Dunk, dunk, dunk. Jag har ångest och ja... Men jag bröt ihop helt enkelt. Kanske tur, så jag slapp göra det bland folk. Men vem vet, det kanske är långt ifrån över. Jag känner känslorna som pyr än och det gör så att tårarna kommer igen. Jag vet inte vad jag ska säga, men jag stupar sakta nu. Jag är inte den som jag en gång var, jag är flera mil ifrån den personen. Jag vill tillbaks, men jag är alldeles för svag. Jag fryser, mår illa och vill sova fast ändå inte. Det ska bli skönt med helg, men jag vill inte stiga upp ur sänger i morgon. Skolan vill jag bara inte till. För jag orkar inte. Det tar emot så himla mycket. Jag funderar nästan på en bloggpause, men jag vet inte. Jag ska kämpa vidare och se vart det bär. Men nu är det hårt.