Josefin Kullberg

Eftersom Linnea gillade det här med 1,2.3 osv. så tänkte jag börja med det igen.

Jag har inte gjort så mycket pinsamt i mitt liv. Inget som jag bara "Neeej!! Nu kommer jag aldrig kunna gå utanför dörren igen!". Nej, så har det aldrig varit. Visst har jag gjort bort mig, men man får helt enkelt ta det med en nypa salt, för det är inte hela världen. Skratta åt det bara och glöm sedan bort det, för så hemskt är det ju inte egentligen. Visst kan man för stunden tycka att det är pinsamt när man sägerfel på lektionen eller trillar på isen, men so what? Just laugh.
Men jag har faktiskt gjort en sak som jag verkligen skäms för än idag. Det är så himla hemskt bara!
Förra året hände det, när jag gick på konfirmation. Jag och Julia var på gudstjänst, fast det var inte en vanlig sådan, utan det var även dop. Jag minns att det var en liten pojke som skulle döpas. Det var en liten kyrka som vi var i och trots att den var ganska så full så kan jag inte påstå att det fanns många inuti den.
Självklart fanns det människor där som ville fota barnet, och det är ju inget konstigt alls - och inget som man vanligtvis skrattar åt. Men det här var INTE vanligtvis.
Jämt när barnet skulle döpas så började en man fixa med sin kamera. Det var ingen ny kamera, utan en gammal som lät extremt mycket. Det liksom "pssssm, swiiiss,pyisss..." Det lät mycket i alla fall. Och väldigt roligt. Så jämt när barmnet döptes så bröt jag ihop av skratt. Och inte nog med det så fortsatte han ta kort!! Och jag skrattade mer och mer. Det var verkligen det värsta jag varit med om! Kameran skulle få in fokus och lät som ett tåg ungefär.
Jag skäms så in i bomben över att jag skrattade jämt när ungen skulle döpas. Men som tur är hade ingen hört mitt brutala skratt, något som jag verkligen inte förstår!
Usch vad hemskt det var! Det var pinsamt.