Jag är stum



Ibland vill jag vara blond.
Ibland funderar jag på att bli ljus.
Men ibland funderar jag på varför jag föddes mörkblond.
För det är mörk jag ska vara.

Jag är lite paff måste jag säga. Lite smått chockad. Alla kommentarer på facebook har fått mig att bli helt stum. Jag kan inte med ord förklara hur glad jag blir när jag läser dom. Det är nog lite lycka jag känner. För igår mådde jag riktigt, riktigt bra! Jag gjorde det som jag älskar mest av allt. Jag var väldigt nervös, men än sen då? Det måste ju ha gått bra. För första gången stod jag i centrum. Alla lyssnade för en gång skull och allas blickar var riktade mot mig. Jag vet inte om jag gillade känslan, men den var speciell. Lite konstig, för jag var inte van. När applåderna kom fick jag gåshud. Känslan var så mäktig. Och då insåg jag: Det var där som jag hörde hemma, på scenen och göra det som jag älskar. Jag känner mig så mycket starkare tack vare det. Det fick mig att bli modigare. Jag kan ju klara vad som helst nu, känns det som. Jag vågar nu tro att det här kan gå vägen, men vägen är lång. Shit, tack så mycket, eller nåt sådant.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Ladda upp en video på bloggen när du sjunger! är super nyfiken ;)

2010-12-22 @ 23:11:16

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0