Josefin Kullberg

Jag har många vänner som jag verkligen älskar. Fast en del är ju närmare än andra. Julia och Karlsson står mig närmast. De får mig att le väldigt många gånger under dagen. De är så fantastiska! Men nu var det ju en vän som jag ska skriva om, så jag väljer Julia S, eftersom jag känt henne längst.

  Julia och jag har känt varandra väldigt länge. Första gången vi träffades så gick vi hos dagmamma, och sen har det väl rullat på. I Fensbol gick vi samma klass hela tiden, och när vi skulle börja trean i Vitsand så fortsatte vi med det. Men sen, när vi började fyran så splittrades vi för första gången. Jag minns hur vi sakta drogs åt olika håll, hur vi slutade umgås sådär mycket. Vår vänskap fick sig nog ett litet slag, och vi blev inte lika tighta som vi varit. Men vi var ändå vänner, såklart.
  Jag kommer ihåg i sexan, då jag nästan allti följde med Julia hem minst en gång i veckan. Då lagade vi oss alltid korv och makaroner, för det var det enda vi kunde.
  Sen när sjuan började så återförenades vi. Och då insåg vi nog båda att vi fortfarande hade kvar banden som vi en gång haft. Och vår vänskpap växte, och nu skulle jag nästan vilja kalla henne för min bästa vän, fast jag har ett litet motto: man ska ha massa bra vänner istället för en bästa. Men Julia ligger mig verkligen varmt om hjärtat.
  Jag skrattar aldrig så mycket som jag gör med henne. Hon är så kul, fast hon förstår det nog inte själv. Vi kan sitta och skratta åt saker som inte ens är roliga, för det är liksom så vi.
  Julia är en så otroligt snäll tjej. Hon har aldrig fått mig att må dåligt, av vad jag kan minnas. Hon har alltid funnits där för mig och hjälpt mig igenom svåra perioder i mitt liv. Och så har hon jämt stöttat mig, tagit mig igenom hårda stormar.
  Julia är väldigt smart, skulle jag vilja säga, fast ibland är hon väl lite dum... Men vem är inte det? Hon kan så mycket mer än vad hon tror.
  En annan ska med Julia är ju att hon är så himla fin, för visst är hon det? Hon har långa ben, är smal, ljust hår, blåa ögonen och ett leende som gnistrar i solen (vad beror det på... hehe, förlåt!).
  När vi är tillsammans så blir vi verkligen knäppa. Helt sjuka. Vi skrattar och blir nästan som små barn. Ja, vår vänskap är verkligen speciell. Fast det är det som jag gillar med den. 
  Jag kan vara helt mig själv med henne. Jag sitter och babblar på som jag vet inte vad, och jag tror knappast hon lyssnar, men hon sitter där och tittar på mig, tycker antagligen att jag är dum i huvudet. Men jag gillar det. Hon låtsas ju i alla fall att hon lyssnar, det är gulligt av henne.
  Hon har fått mig att växa som person. Antagligen för att hon är som hon är. Hon har ju fått mig att komma fram i livet lite bättre. Och livet blir ju bättre med Julia. Och jag längtar inte tills den dag vi går ur nian, för då ska vi splittras igen. Jag vill verkligen inte det, för jag klarar mig nästan inte utan henne (jag är seriös nu). Hon betyder så himla mycket för mig! Och att förklara hur mycket hon betyder för mig är omöjligt, för hon är så underbar.
  Julia vet det mesta om mig. Hon vet vem jag gllar, vilken min favoritfärg är, vad jag vill bli när jag blir stor, vad jag hatar, vad jag älskar. Och jag tror nog jag vet en hel del om henne med. Jag vet vem hon gillar, att hon inte tycker om russin, att hon har någon förkärlek till gamla gubbar, att hennes favoritämne i skolan är idrott, att hon är duktig i tyska, och en massa annat.
  Jag och Julia bråkar ibland, det gör vi. Men det händer sällan, och det slutar oftast med att vi saknar varandra, för det tror jag att vi gör. För jag har det inte lika kul utan henne. Och kanske är det samma ska för henne med, för hon förlåter ju mig om jag gör misstag och fel.
  Vi kan sitta och säga att vi hatar varandra och vara "sura" på varandra jättelänge, fast vi vet båda två att vi inte är seriösa, så det gör inte så mycket då. För jag och Julia är sådana.
  Något som vi är bra på är att argumentera. När vi håller på med läxor så skriker vi nästan åt varandra, för båda har ju rätt.
  Ibland så hatar jag nog Julia, men det går ju över väldigt snart, för det går inte att hata Julia länge. Då, när jag gör det, tänker jag: varför är jag vän med henne? Och då vet jag, för det är för att hon är Julia! En av två helt grymma Julior. Och vår vänskap måste vara unik, för första gången jag följde med henne hem så gav hon mig en fläskläpp, hur snällt är det? Skittaskigt ju. Och vem förlåter det?!?! Speciellt när det är första gången man följder med sin nyfunna kompis hem?!?! Men jag förlät ju henne, för jag har ju hängt ihop med henne resten av hela mitt liv, SÅ DÅ MÅSTE VI JU VERKLIEGN VARA RIKTIGT BRA VÄNNER.
  Julia är en härlig tjej med en sådan underbar personlighet, och jag tänker aldrig släppa taget om henne, för hon är någpt av det bästa jag har. Hon hjälper mig, jag hjälper henne. Vi behöver varandra, det är bara så.
 Och vår vänskap kommer inte få ta slut, för den är värd alldeles för mycket för det. 
 Julia Stjärnlöf, du är mer än guld och diamanter värd. Du kommer alltid ha en plats i mitt härta. Jag älskar dig vännen!
/ Din Vän Josefin





♥