Intervju och tankar om att åka som au pair

 
Igår pratade jag med familjen utanför Boston via Skype. Känslorna inom mig var ett enda trassel. Först skrek magkänslan totalt nej, sedan började den säga ja. Jag känner mig oerhört osäker. Familjens förra au pair har skadat sig, och allt känns väldigt stressigt, som att de måste få tag i en au pair nu. De verkar som en mysig familj, absolut, men jag är rädd för att vi inte passar. Vi känner visserligen inte varandra ännu, men på något sätt känns det fel. Det känns bra, men ändå dåligt. Jag måste verkligen försöka lyssna på min magkänsla och se vad den säger. Den vet bäst.
 
Nu när intervjuerna har dragit igång, har allt börjat kännas så verkligt. Både jag, min familj och mina vänner har insett det. Och när mina vänner verkligen säger "jag vill inte att du åker", så både värmer det och gör lite ont. Samtidigt som de visar att de bryr sig och att de kommer sakna mig, så blir jag ledsen av tanken att jag måste lämna dem. Och när Linnea uttrycker sig: "vad ska jag föra utan dig ett helt år?!", brister det lite, för det går knappt en dag utan att jag är med min syster. Det kommer bli galet tufft. 13 hela månader från allt jag har i Sverige.
 
Det kommer bli jobbigt att lämna allt den dag det sker, men det kommer bli en oförglömlig upplevelse, det vet jag. Och jag antar att det kommer vara värt det.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0