Josefin Kullberg

 

Jag sitter ofta vid mitt piano och skriver musik. En del meningar som jag klottrar ner i mitt kollegeblock, blir jag extra förtjust i. "We're like toys 'cause we got played too many times to even care", det är en mening som jag gillar lite mer än andra. Jag minns inte hur meningen kom till mig, men jag antar att jag var rätt trött på folk som kastade runt en hur som helt, utan att tänka på konsekvenserna. Att man helt enkelt blev behandlad som en leksak, på ett eller annat sätt. Att man bara dög ibland, och att man förväntades kunna ta det. 

 

Jag har alltid varit den som tar ett förlåt och som inte ältar saker och ting. Jag kan bråka, men jag vill fort lösa det. Människor kan göra misstag, men jag vill att de ska lära sig något av dem. Saker kan gå åt helvete, men jag vill fortsätta framåt. Jag anser att livet är för kort för att haka upp sig på onödigheter, eller inte klara upp saker som måste lösas. Vi borde vara snälla mot varandra och inte töla så mycket - men den inställningen, kan ställa till det. 

 

Ljug för mig, svik mig, begå misstag, klanta till det, ja, gör de där hemskheterna, men jag kommer ändå att stanna och bry mig om dig, om du verkligen betyder något för mig. Men saken är den, att det finns de som tar vara på det, samt utnyttjar det faktumet, på fel sätt. Till sist tror de att de kan behandla en hur som helst, slänga runt en och kasta en fram och tillbaks, gång på gång. De tror att det är okej. De tror att det är okej, därför att man ändå kommer att godta den där, något ljumma, ursäkten, eller välja att glömma skitsaken som inträffat. Och bara för att man gör allt det där, bara för att man egentligen försöker vara en bra människa, får man skit kastad på dig som om det vore okej. Men det är inte okej. Det är så fel som det kan bli. 

 

Jag är förlåtande och allt annat än långsint, men jag tar inte vad som helst. Till sist går jag sönder, efter att gång på gång ha krossats. Jag klarar det mesta, men till sist brister det. Till sist går det itu och man tröttnar på att vara den där leksaken som bara är rolig ibland, som man kan behandla hur som helst. Och det värsta är, att man länge går med på att vara den där leksaken, för att man inte orkar att bry sig länge. "We're like toys 'cause we got playes too many times to even care". Man blir så van, att man till sist går med på att folk beter sig illa mot en. Den där förlåtande synen, och den där egenskapen att kunna skaka av sig svårigheter, som var något bra, blir något hel annat. Det bli ens fiende. För man bryr sig inte ens om att en del människor förstör en totalt, utan att egentligen värdesätta ens godtagna ursäkt. Men jag vägrar att vara den som inte bryr mig. Jag tänker inte bara stå och bli trampad på. Jag accepterar inte att bli utnyttjad på detta sätt. Det är inte okej, och det är inget man bör tolerea. Detsamma bör gälla alla andra också.

 

Jag tycker att de som kan ta emot ett förlåt, samt blicka framåt efter svårdigheter, är värda en eloge. De är guld värda. Det är egenskaper som jag värdesätter högt, och något som jag tror många gör. Jag försöker varje dag leva upp till dem. Och det bör alla göra. Det är något bra med att vara på det sättet, så är det bara. Att ge människor nya chanser, trots att de kanske inte förtjänar det, är något vackert. Men man kan inte bli förstörd allt för många gånger. Man kan inte ge allt för många chanser. Man kan inte ta vad som helst. Det är fantastiskt på alla sätt att vara den där personen som i stort sett tolererar allt, men till sist kan man inte gå med på allt. Till sist måste man sätta ner foten och säga "Nej, nu är det slut. Nu är det dags att ge sig. Vi kan bara ge det ännu en chans, sen är det över." För bara för att man är en bra människa, ska man inte ta vad som helst. Det är inte okej. Och det är verkligen inte okej att vara sådär bra gång på gång, mot de som aldrig kan leva upp till det man själv ger dem.