Söndagskrönikan: "Vad ska du bli när du blir stor?"

 
"Vad ska du göra i höst?"
 
"Vad ska du bli?"
 
"Hur tänker du göra med framtiden?"
 
"Blir det jobb eller studier nu?"
 
"Vad ska du bli när du blir stor?"
 
Inte ett ord till. Inte ett enda. Våga inte ens yttra dig någon av dessa frågor, eller ens någon liknande. För då vill spy rätt ut. Helst på dig. Men jag är inte så oförskämd, så jag kommer inte att göra det. Men inombords kommer jag vilja det. Jag är helt enklet trött på dessa framtidsrelaterade frågor. Jag har fått nog av dem. Jag har hört dem sedan den dag jag föddes. I alla fall näst intill. Och nu känner jag att det räcker.
 
Som liten var svaret enkelt. Jag skulle bli frisör, delfinskötare eller/och popartist. Då var saken glasklar. Kanske var den just så klar, för att jag inte behövde bestämma mig just då. Jag hade inte någon egentlig press, jag fick göra vad jag ville, för allt var ändå mest bara fantasi. För när man var liten sa man så mycket, och då behövde det man sa inte bli verklighet. Men så växte man helt plötsligt upp, och den där frågon som en gång känts så oskyldig, blev laddad med ångest och oro. För då var det ingen lek längre, nej, då skulle man  veta svaret. Då, på en gång. Inte ens skulle man ha hunnit sluta skolan förrän man skulle veta precis vad man tänkt bli när man blev stor. 
 
Den dag då alla fick reda på om de tagit sig in på de program de sökt, fick jag panik. Jag ville gråta, och sedan gråta ännu mer, för jag hade inte sökt in på något. Först och främst för att jag trodde att jag inte kunde (detta visade sig ju nu vara fel). Men allra främst för att jag inte visste vad jag ville gå. Inte tänkte jag - och inte heller tänker jag - bara kasta mig in i något utan att det känns helt rätt. Det är ju lika fånigt som att bli ihop med någon bara för att man inte vill vara singel - oavsett hur mycket eller lite man gillar eller hur säker eller osäker man känner sig på personen i fråga. 
 
Människor jag kände skulle bli ingengörer, läkare, lärare - ja, allt mellan himmel och jord. Men mig skulle det då inte bli mycket av. Där satt jag helt plötsligt utan den minsta framtid. Och det kändes som om alla skulle fortsätta läsa, utom jag. Och skulle de inte läsa, ja, då hade de fått tag på ett jobb. Nog för att jag har ett jobb, men där hoppar jag framöver bara in när det behövs, vilket inte känns som en direkt framtid. 
 
Mitt i den där paniken bestämde jag mig. Jag hade så länge velat betala in avgiften till STS, så att jag kunde börja ansökningen som au pair, men jag hade varit livrädd - för tänk om detta inte var det jag ville bli när jag blev stor. Men så gjorde jag det bara. Jag betalade avgiften i ren panik. Och efteråt kändes det bra. Men ändå. Detta var inget folk gjorde. Alla jag kände skulle jobba eller studera, för det var det man gjorde när man blev stor.  Men inte jag. Det kändes som om jag bara försökte fly framtiden. Och visst, kanske gör jag det, men vad spelar det för roll? Det känns rätt för mig, även om det inte är en hel framtid. Det är i alla fall början på framtiden. 
 
Mitt uppe i min panik sa mamma: "Bara för att du inte gör som alla andra, betyder det inte att du gör fel. Att välja en annan väg, kanske är rätt för dig". Har jag inte klok mamma?! Det är ju sant! Jag kan än i dag inte svara på vad jag ska bli när jag blir stor, och det kanske jag aldrig kommer att kunna göra. För jag kommer ändra mig på vägen, var så säker. Jag vill trots allt varken bli frisör eller delfinsköatre längre. Men jag vill bara säga så här: skit i den där paniken, följ bara ditt hjärta. För i slutänden så kommer du ändå ha hamna i framtiden. Och tro mig, det kommer att gå bra. En dag kanske du till och med har svaret på den där jobbiga och ångrstladdade frågan som får magen att vilja vända sig ut och in.
 
Jag förstår varför människor frågar: "Vad ska du bli när du blir stor?", det är för att vi helt enkelt är nyfikna av oss. Kanske vill vi veta hur andra tänker kring framtiden, då vi själva känner oss förvirrade. Men ibland är frågan bara så jobbig att få. För man vet inte svaret. Jag vet kanske vad jag ska göra snart... men vad det ska bli av mig... det vet jag inte. Det återstår att se. Och något med det är ändå ganska förtjusande, för framtiden ligger där borta likt en buffé. Vi kan väl avsluta det hela med: vi får se vad jag blir när jag blir stor. Spännande, va? Jag vet inte nu, men när jag vet, lovar jag att berätta. Och tro mig, jag kommer inte komma på det fortare för att ni frågar, tyvärr. Men ibland önskar jag att det vore så. Men så är det inte. Tyvärr. Men någon dag hoppas jag att jag vet svaret. Och förresten, vad ska du bli när du blir stor?
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0