Dags att bli stor?
Jag stökar runt bland kläder, packar ner allt möjligt, lägger cirka tjugo biljetter i olika brev för att jag ska hålla koll på alla och inte slarva bort dom, ser efter så att jag stoppat ner lakan hur många gånger som helst, undrar vart jag lagt det svarta linnet, dubbelkollar att även handduken ligger i, laddar batteriet till kameran och putsar den ren ifrån smuts så att bilderna inte ska bli suddiga.
Jag vet att jag tjatar om denna resa. Och att jag nämner den alldeles för ofta. Men jag tycker det ska bli så jäkla kul och spännande.
Vi är åtta små ungar som sticker ut i en storstad helt själva utan en endaste vuxen. Det har jag aldrig gjort förut. När vi var till Barcelona så var det ju lärare med och så. Nu ska man helt plötsligt stå på helt egna ben och bevisa för alla hur vuxen man är. Klart att jag är skraj! Jag som inte finner i min egen hemort och som knappt kan läsa en karta, hur tusan ska jag klara mig?
Jag är mammas flicka som alltid får hjälp av henne, och då menar jag alltid. Nu ska hon inte finnas där. Visst klarar jag mig utan henne, men det är ju just när jag inte riktigt vet vad jag ska göra som hon vägleder mig här i livet. Jag älskar verkligen henne. Hon stöttar mig jämt och ständigt i livet och ställer alltid upp. Jag förstår inte hur så många kan skämmas över sina föräldrar. Jag skäms knappt ett dugg över min mor, trots att hon är en av de mest pinsamma människor jag känner till. Herregud, jag älskar ju henne. Hon är så himla cool. Haha. Ja, cool är ett bra ord för henne. Ni skulle bara veta... Hon är inte alls som en vanlig förälder! Hon är mer som en riktigt bra vän, än som en mamma.
Men jag ska klara mig finfint utan min mamma som vägledare. Hallå, jag har ju sju hejdundrans underbara vänner istället! Och jag vet att det kommer gå hur bra som helst. Men jag gillar ärligt talat inte att växa upp och bli stor.
Förut så sa jag och min syster att vi skulle vilja ligga i en spjälsäng igen. Kan ni tänka er vad mysigt? Ligga där och bara sova och sova. Och vara pytteliten och inte behöva bry sig ett dugg om omvärlden. Bara vara liten.
Jag vet att jag tjatar om denna resa. Och att jag nämner den alldeles för ofta. Men jag tycker det ska bli så jäkla kul och spännande.
Vi är åtta små ungar som sticker ut i en storstad helt själva utan en endaste vuxen. Det har jag aldrig gjort förut. När vi var till Barcelona så var det ju lärare med och så. Nu ska man helt plötsligt stå på helt egna ben och bevisa för alla hur vuxen man är. Klart att jag är skraj! Jag som inte finner i min egen hemort och som knappt kan läsa en karta, hur tusan ska jag klara mig?
Jag är mammas flicka som alltid får hjälp av henne, och då menar jag alltid. Nu ska hon inte finnas där. Visst klarar jag mig utan henne, men det är ju just när jag inte riktigt vet vad jag ska göra som hon vägleder mig här i livet. Jag älskar verkligen henne. Hon stöttar mig jämt och ständigt i livet och ställer alltid upp. Jag förstår inte hur så många kan skämmas över sina föräldrar. Jag skäms knappt ett dugg över min mor, trots att hon är en av de mest pinsamma människor jag känner till. Herregud, jag älskar ju henne. Hon är så himla cool. Haha. Ja, cool är ett bra ord för henne. Ni skulle bara veta... Hon är inte alls som en vanlig förälder! Hon är mer som en riktigt bra vän, än som en mamma.
Men jag ska klara mig finfint utan min mamma som vägledare. Hallå, jag har ju sju hejdundrans underbara vänner istället! Och jag vet att det kommer gå hur bra som helst. Men jag gillar ärligt talat inte att växa upp och bli stor.
Förut så sa jag och min syster att vi skulle vilja ligga i en spjälsäng igen. Kan ni tänka er vad mysigt? Ligga där och bara sova och sova. Och vara pytteliten och inte behöva bry sig ett dugg om omvärlden. Bara vara liten.
Kommentarer
Trackback
