Josefin Kullberg

Nu ska jag berätta om vad som fått mig att våga stå på scen. Det hela är nästan liten som en fin saga. Jag har alltid drömt om att stå på en scen, men jag har alltid tänkt "Äh, jag kan inte. Jag vågar aldrig!". Men som ni vet, har jag gjort det nu.
Men vad fick mig att ta steget då? Jo det ska jag berätta nu. Det är tack vare några människor som jag nästan sett varje dag i tre år nu. Det är de som har fått mig hit idag. För det är tack vare dom, faktiskt.
Mina närmaste vänner har alltid vetat om min dröm, men de hade ju alrig hört mig sjunga seriöst förrräns för cirka ett halvår sedan.
Men en dag, en helt vanlig dag, så hade vi NO. Fast vi labbade inte, pratade inte om människokroppen eller om atomer. Nej, i stället pratade vi om vår framtid. Vi började berätta var och en om vad vi tänkte gå efter nian. Sen så skulle vi berätta om vårat drömyrke. Vi fick välja precis vad som helst, allt var tillåtet. Och då sa jag det. Jag sa att jag alltid velat bli sångerska. Min klass visste nog inte riktigt vad de skulle säga, för de hade ju knappt hört mig prata ens, haha! Men då börjades det självklart spekuleras "Kan den där männsikan sjunga? Kan hon som är så tyst få ur sig en ton?".
Den dagen när jag kom hem så spelade min syster in mig när jag sjöng. Use Somebody med Kings Of Leon sjöng jag. Julia S fick höra det först, sedan Karlsson. Jag fick bara positiva kommentarer av dom. (Nu låter det som om att jag skryter, men det vill jag inte att det ska verka som, jag vill bara berätta hur det gick till). När de sa att det lät bra så släppte något inom mig. Jag trodde inte riktigt att det var sant.
Jag har sjungit hela mitt liv. När jag var runt fem stod jag i köket hos mormor och sjöng i elvispar medans de åt. Ja, jag sjöng jämt. Men jag trodde aldrig att det var bra, fast ändå så kände jag en sådan stark anknytning till sången och det kände alltid så rätt. Jag kan inte beskriva banden jag har med musik, de är så underliga.
Sen så fick allt fler höra mig sjunga. Många blev paffa. Väldigt chockade, de trodde knappt att det var jag.
Jag har ju alltid varit tyst. Inte sagt så mycket. För jag har varit rädd på något vis. Ibland är jag det än idag, men inte som förr. Men nu trivs jag i mig själv bättre. Jag vet att jag klarar av det mesta. Ja de som trodde att jag inte sa nåt, fick höra att det visst kunde komma ljud ur min mun.
Sen gick allt så fort. Jag, Martin och Clara anmälde oss till Julshowen. Vi övaden och övade. Och hade det väldigt kul emellan. Sen så kom den där dagen som alla väntat på. Jag var ganska lugn, men när jag stod där framme med hela Frykenskolans ögon på mig blev jag livrädd. Men jag genomförde det och var så himla stolt över mig själv efteråt. Jag hade gjort det! Och alla ord jag fick efteråt, får mig än idag nästan att gråta. Så himla fint.
Ja sen rullade det på... Vi började prata om att ställa upp i UKM. Men det blev en hel del tjafs innan det. Men vi anmälde oss till sist. Men denna gång med några nya ansikten. Amanda tog istället över gitarren och Runar hoppade in och spelade trummor. Martin blev kvar på basen han.
Jag hade inga stora förväntningar på UKM. Jag trodde aldrig att vi skulle gå vidare. Jag visste väl att vi var rätt bra, för de spelar ju så grymt bra! Men så fick jag ett sms där det stod att vi gått vidare. Då hoppade jag av lycka.
Nu tränas det som bara den inför UKM. Och så väntas idol. Det är en saga det här. Min lilla saga. För ibland undrar jag om det är sant det här, för det känns som om att jag drömmer. En fantasi. Men det här är på riktigt. Jag lever i det här, och jag älskar det.
Men min klass är orsaken till att jag ska iväg till Säffle. Utan dom hade jag inte tagit mig hit. De har hjälpt mig att bli en starkare person. Jag vågar mer nu. De kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Så tack!
Sen så får vi ju inte glömma Clara, Martin, Amanda och Runar. Utan dom hade jag inte heller tagit mig hit. Ni är guld värda. Och om ni orkat läsa, så tack!
Ja, det var min saga det.

Det är ett under att jag orkade skriva allt det här. Det blev ett riktigt tacktal, haha. Självklart så är jag även tacksam för alla andra som hjälpt till.