Josefin Kullberg

Jag har länge funderat på om jag ska skriva det här i bloggen, men nu har jag bestämt mig för att göra det. Jag gillar inte att vara jätteprivat i bloggen, men det ska bli ett undantag nu. För det här är en viktig sak som jag vill ta upp. Det förekommer oftare än vi tror och i nästan varje klass finns det liknande saker. Så jag ska berätta om ett rent utsagt helvete. Jag ska beskriva hur det är att gå igenom helvetet levandes. För jag har varit med om det. Jag ska berätta om mina egna erfarenheter. Det jag pratar om är ätstörningar. Problem med maten på olika vis helt enkelt. Hur man plågar sig själv och har sönder sin kropp. Dödar den lite mer för varje dag. Det här kommer bli en lång text, men jag ber er, läs. Nu ska ni få reda på hur det är. En del kommer känna igen sig, en del kommer förstå lite mer, en del kommer bara gapa och en del kommer aldrig fatta. Men läs, för det här är något jag vill att ni ska vara uppmärksamma om. Det är min historia.

  Som barn var jag inte stor, men när jag blev äldre växte mitt intresse för mat. Så jag blev väl större. Men jag brydde mig inte om hur jag såg ut. Inte alls. Vikt och utseende blev inte viktigt förrän högstadiet. Det var då jag insåg att jag inte alls var lika smal som de andra tjejerna. Jag förstod att jag inte passade in. Jag var inte inom ramen som en snygg tjej. 

 Inte förra marknaden, men förrförra så började mitt helvete. Jag var fjorton år och visste mer än väl att jag inte ville se ut som ett fläskigt monster livet ut. Så en dag stod jag framför spegeln och granskade min kropp från topp till tå. Jag såg hur stor jag var och ville bara kräkas över mig själv. Jag var äcklig. Så jag bestämde mig för att bli smal. Men det var inte under marknaden som jag började på allvar. Men det var då hjärnan blev på ett annat vis. Jag började få en annan syn på mat. Under den marknaden så åt jag inte mycket. Det var medvetet, men jag var omedveten om att hjärnan hade börjat tänka på ett annat vis. Jag tänkte gå ner på ett normalt vis och inte sluta äta. Men det var ändå den helgen som jag åt så lite. Min familj och mina vänner reagerade kraftigt på det. De sa åt mig att äta, men på något vis så brydde jag mig inte så mycket. Jag tänkte bara "äh, en helg med dåligt ätande gör inget". Nej, det gör väl inte så mycket en helg. Men jag hade nog tänkt på ett annat vis om jag vetat vad som skulle hända om några månader.

  Efter marknaden så tänkte jag inte så mycket mer på mat och sådant. Jag levde mest bra och tänkte på annat. Jag varken gick upp eller ner i vikt. Men när julen närmade sig så började jag tänka på 2010. Det kanske var dags att gå ner i vikt då? Ja, det var det. Så jag satte upp ett nyårslöfte. Jag skulle bli smal 2010. Det började hur bra som helst. Jag tappade vikt och mådde bättre än någonsin. Varje hekto som försvann stärkte mitt självförtroende. Jag kände mig så lycklig och fri. Alla tankar om att sluta äta fanns inte. Jag åt helt enkelt rätt och motionerade lagom. Men även om jag fick köpa nya byxor för att varje par blev för stora så började nya tankar komma upp. Jag tyckte det gick så sakta. Fast jag suddade bort tankarna och fortsatte på samma vis som förut. Rätt mat, motion och inge godis. Det funkade superbra. Men när jag i maj stod där och såg på mina konfirmationsbilder så kunde jag inte annat än att tänka "Fan vad fet jag är, jag måste bli smal". Jag var hjärntvättad. Förstod inte hur smal jag faktiskt blivit. Alla andra såg det och kommenterade det titt som tätt. En del började till och med att bli lite oroliga, men det var ju inget att oroa sig över, för jag gjorde ju inget farligt.

  Men även om jag gjorde så rätt i min viktnedgång så blev hjärnan så fel. Jag var ett fult, stort, tjockt monster även om jag var smal. Jag kunde inte se att jag var smal. Jag var hjärntvättad. Jag förstod inte heller att jag började få problem, att det var på väg att bli farligt. Det jag gjorde var ju inte farligt, men mitt tänk var livsfarligt. Alla med ätstörningar blir hjärntvättade. Helt dumma i huvudet. Det enda som kretsar i deras hjärna är: mat, kalorier, motion, hur man ser ut, fett, kilon, osv. Inget annat existerar. Hur kroppen mår är inte så viktigt, bara man är smal. 

  När jag fyllde år så fick jag ta hål i naveln. Det har jag alltid velat ha. Så vid femtonårs ålder var jag lite lycklig ett tag. Hela magen lyftes med ett smycke i naveln. Jag var så glad och tyckte det var fint. Men när jag kollade mig i spegeln så kunde jag inte låta bli att tänka "om jag ändå vore lite smalare". Att jag ens tänkte så, jag var ju smal. I alla fall var jag inte tjock. 

  När åttans skolavslutning närmade sig så drog jag på ett kol och lyckades tappa något mer kilo. Jag ville ju inte se fet ut på alla bilder som antagligen skulle tas! Det var verkligen en mardröm. Se fet ut på bild, ja usch! Men även om jag stod där i en vit fin klänning och halvlockigt hår med okej makeup så såg jag ju ändå JÄTTESTOR ut på bilderna. Nu i efterhand känner jag mig som ett pucko som tyckte det. 

  Sen blev det sommarlov. Ett efterlängtat sådant också. Det blev mest lata dagar i solen med massa vindruvor. Jises vad jag käkade vindruvor den sommaren. Jag mådde gött och älskade livet. Men min kropp hatade jag. Det var då mina hjärnspöken väcktes till liv på riktigt. De sa att jag var tjock, att mat gjorde mig fet, att kalorier var farligt och att jag såg stor ut. De fick mig att vilja bli smal, men dum som jag var fattade jag inte hur smal jag egentligen var. Så jag skippade måltider, men inte direkt med tanken på att sluta äta. Nej, det var mest så att jag bara gjorde det utan att tänka. Mat blev lite hur som helst. Tog mig något litet när jag blev hungrig och drack mycket te. Te blev liksom räddningen för att hålla mig mätt. 

  Men i slutet av sommarlovet så hände det. Jag blev korkad, helt dum i huvudet, på riktigt. Då existerade inte min gamla hjärna längre. Spökena hade tagit över den helt. Jag började sommarjobba. Lekte med barn som fick mig att släppa tankar kring mat. Jag åt frukost och käkade mat på jobbet. När jag kom hem drack jag te. De första dagarna funkade det utmärkt. Jag mådde helt okej fast att jag åt så lite. Och när jag såg hur många hekton jag tappade varje dag så jublade jag inombords. Men efter några dagar blev kroppen skakig, kall och yr. Det svartnade för ögonen och hjärtat slog hårt. Jag var extremt trött och mina andetag var så svåra att ta. Jag kände hur kroppen åt upp mig lite mer för varje dag som gick. Men vågen fick mig att stå ut med det. Jag gick ner så mycket i vikt på bara en dag, det var helt otroligt. Fast priset för att bli smal var ju dyrt. Huvudet dunkade så hårt och jag frös hela tiden. Jag drack flera koppar te för att hålla mig både mätt och varm. På kvällarna gjorde det ont i kroppen för att den åt av mig där inne. Magen skrek av hunger. Fast jag åt inte, mat gjorde ju en smällfet. Kalorier var ju en fiende som skulle kunna stoppa mig. Och på kvällarna kunde jag ibland känna en känsla av att jag höll på att dö. Som att själen flög iväg. Det är det läskigaste jag varit med om i hela mitt liv. Men då sprang jag upp och tog en bit knäckebröd och somnade sedan.

 Jag ville alltid ha kontroll. Ingen fick komma och rubba allt som jag byggt upp. Det var bara jag som skulle få bestämma över maten. Även om jag knappt åt så tänkte jag bara på mat. Mat, mat, mat, mera mat. De som har problem med maten tänker bara på mat, tro mig. Jag var liksom tvungen att tänka på det för att veta att jag inte åt för mycket. Jag undvek att äta med min familj, för jag hatade deras granskade ögon. De satt bara och glodde på allt jag stoppade i mig. När de kommenterade att jag åt lite så blev jag bara arg. De fick ju som sagt inte förstöra det jag lyckats åstadkomma. Visst, jag var fortfarande jättefet, men jag hade ju ändå blivit något smalare.

  Sommarlovet tog slut och det var dags att börja nian. Tydligen hade många fått reda på att jag blivit smal. Bakom ryggen viskades det en hel del. Folk undrade ifall jag hade någon sjukdom, om hur jag kunnat bli så smal och om jag åt något över huvud taget. Men ingen frågade mig rakt ut. De frågade vänner till mig som inte visste vad de skulle svara. För de visste knappt själva om hur det gått till. Jag hade bara tappat vikt sådär. Men lite förstod de nog allt. För de var inte lika dumma som mig.

  Eftersom jag undvek mat så gott det gick så skippade jag alltid frukosten, för då var ingen vaken, så då kunde jag ljuga och säga att jag ätit. Jag levde till sist i en enda lögn. Sa hela tiden att jag åt, men egentligen satt jag så hungrig så att jag inte kunde känna min hunger. Vännerna påpekade hur lite mat jag tog mig i skolan, men jag kunde så säga "jag är inte hungrig" eller "jag åt mycket till frukost". Jag ljög och ljög. Åt bara jättelite när jag kom hem också. Drack mest massa kaffe och te för att hålla mig vid liv och hungern borta.

  Kvällarna och nätterna var hemskast. När jag skulle sova så fick jag ha varma byxor, många tjocka tröjor och massa täcken och filtar för att hålla mig varm. Jag var iskall och frös som bara den. Jag kunde känna hur hårt hjärtat fick kämpa för att slå, hur jobbigt det var att andas och hur mitt huvud bankade så att det gjorde ont. Det var som ett monster bodde i mig och åt upp mig. För jag kände hur den tog ett bett och gjorde mig lite smalare. Det var en läskig känsla, men ändå gillade jag det. Jag var jätteyr och mådde illa för att jag var hungrig. Fast hungerkänslorna hade jag lärt mig att gilla. Hunger var bättre än mätt.

  Även om jag oftast såg mig som tjock så visste jag innerst inne att jag var smal. Jag älskade hur tydligt jag både kunde känna och se ina revben, nyckelben, skulderblad och höftben. Jag har alltid älskat ben. Om jag gick i ett linne och ett par byxor som visade hur revbenen och höftbenen syntes så kände jag "kanske har jag ändå lyckats lite?". För jo, jag visste så väl att jag hade lyckats. Jag såg alla andra som var tjocka som misslyckanden. Så jäkla dumt gjort. Men jag mådde väl inte så bra då. Jag var väl bara osäker på mig själv.

  Ett minne som jag har som gör ont är ifrån när jag var i skolan och pratade med mina vänner i början av höstterminen. Vi pratade om mat, de sa att jag åt för lite. Jag sa väl något om att jag var tjock och att man blir tjockare av mat. Då fick jag väl tillbaka från mina vänner att jag var smal och åt inget alls. Men det var inte det som gjorde ont, utan det var när en klasskamrat gick förbi och sa "anorektiker eller?". Ja, det tog hårt. Han såg det. Han läste mig som en öppen bok. Det gjorde ont för att det var så pinsamt att han fattade det. Han utav alla också. Det var då det slog mig att ja, jag har anorektiska drag. Jag tänker precis som en med ätstörningar. Det var då jag förstod det, men jag ville bara inte tro det. Jag var ju inte smal, så jag kunde inte ha någon sjukdom.

  Jag fick aldrig någon sjukdom ställd, för jag var aldrig iväg någonstans. Men jag var nog på väg att bli anorektiker. Jag åt ju såpass lite. Det gick till och med så långt att min mens försvann. Då blev jag orolig på riktigt. Då började jag undra över vad jag egentligen höll på med. Hur kunde jag som var så smart hamna i något om var så farligt? Hur kunde jag låta min kropp gå igenom något så hemskt? Jag förstod faktiskt inte. Inte alls.

  Under förra årets marknad var jag som smalast. Nu kan jag verkligen se tillbaka och säga att jag var smal. Nästan för smal. Men jag var som sagt för dum för att förstå det då. Men min räddnig från det sjuka kom lite när jag åkte utomland jämt efter marknaden. Jag och min familj åkte till Teneriffa och levde livet i två härliga veckor. Med massa god mat som gjorde så att jag gick upp fem kilon. Vilken ångest jag fick när jag kom hem. Ville nästan dö. Jag var ju jättefet igen. Hur stor som helst. Men även där kan jag nu se tillbaka och säga att: nä, så jättetjock var jag inte. 

  Fast att jag säger att Teneriffa var en räddning så slutade inte mina tankar om mat när jag väl var hemma. Jag var fast besluten att bli smal igen. Jag kunde inte låta en resa förstöra allt sådär. Så jag gick in i det till hundratio procent! Och jag åt lite. Jättelite igen. Hjärnspökena fanns kvar, men de tog inte lika stor plats längre. De hade lyckats bli lite mindre och fått mig att förstå att det jag gjorde inte var bra. 

  Så jag gick ner alla kilon som jag lagt på mig under resan. Men jag var inte lyckligare än när jag var som tjock. Jag trodde att allt skulle bli så bra när jag blev smal. Men jag blev inte lyckligare. Det var nästan till och med bättre när jag var tjock. Så då förstod jag att lycka inte satt i smalhet. Visst kunde jag tycka att jag blivit lite finare när jag blivit smal och att det kändes som att jag lyckats med något. Men jag kunde inte le och säga att jag mådde bra. För jag mådde uruselt. Smal, men med en kropp som knappt orkade bära mig.

  Min omgivning såg hur dåliga mina matvanor var, men det togs aldrig så allvarligt. För jag ljög dem rätt upp i ansiktet och de trodde på det. Fast familjen gick det nästan inte att ljuga för, de genomskådade mig.

  När julen närmade sig så gick jag upp några kilon, och de har jag aldrig gått ner igen. Så där började jag bli normal. Men normal är jag inte än. Jag har svårt med mat. Jag äter och har gått upp en hel del i vikt. Och ärligt så vill jag tappa lite, men inte lika mycket som sist. Fast att jag kan se vikuppgången som ett misslyckande ibland så är jag ändå så glad över den, för den fick mig att inse vad jag höll på med. Jag har ännu ångest över mat, men jag bryr mig inte lika mycket.

  Jag förstod aldrig att jag hade en ätstörning förrän det gått väldigt långt. Jag har alla runt om mig att tacka för att jag lyckades ta mig ur det. Men ingen annan än en själv kan göra något åt saken. De flesta klarar dock inte att göra det på egen hand utan någon som helst experthjälp. Jag kan inte påstå att jag är helt normal i bollen än, för jag år ångest över mat, vikt och utseende titt som tätt. Så kanske skulle jag behöva gå till någon. Men det är ju så mycket bättre emot förr. Jag svälter mig inte mer. Men min självkänsla har sjunkit rejält på grund av allt. Men sakta men säkert växer den nu. Men jag är mycket självsäkrare än förut. Jag är inte lika blyg som jag varit, och det är jag glad över. Allt dåligt kommer även med något bra. Våra misstag gör oss till bättre människor.

  Men med det här sagt vill jag säga: se upp om någon i din närhet ändrar matvanor, tränar hårdare eller ändrar beteende på annat vis. Det kan vara farligare än man tror. Men tjata inte, prata mer ordentligt istället och var inte rädd om att prata med någon annan om det. Att fixa hjälp är viktigt, för det är farligt. Så ta hand om er mina vänner!

  Den här texten är väldigt avslöjande känner jag, och det är rätt läskigt att öppna sig så här. Men det är en varning och ett bevis på hur lätt det är att göra fel. Våra brister gör oss till människor. Det här visar bara hur mänsklig jag är. Och jag vill inte bygga upp en perfekt bild av mig själv. Tänk inte saker om mig nu, börja inte prata om det och tänk stackars flicka. För det är inte synd om mig. Ni som trodde jag var sjuk, jag antar ni har haft rätt. Det gick väldigt fel, men jag fick det att gå rätt. Det är som det är och det här är sanningen som jag ändå idag ler åt. För nu när jag tänker tillbaka så minns jag så mycket som är helt fantastisk. Det här är ett kapitel i mitt liv och det går inte att ändra på. Men nu vet ni hur det var. Och det var ett helvete. Don't make the same mistake as I did.