Jag är lycklig i solen, trots smutsen som finns djupt där inne



Datorn och jag som har kommit överens och stått varandra hur nära som helst, är nu ovänner. Vi hatar bokstavligt talat varandra. Den är ju helt seg, dryg, jobbig, tölig... Åh..! Men som tur är kommer mammas teknsika kompis hit och fixar det. Jag kan inte sluta faschineras över tekniska männsikor. Det är ju supercoolt att vara teknisk, haha! Antagligen blir jag så imponerad över de som är det, för att jag själv är så oteknisk.
Ska ju köpa mig nya högtalare snart också, för mina gamla har jag sprängt. Jättebra. Och så har jag tappat bort usb-minnet. Ännu bättre.



Det var så härligt idag. Jag satt under lunchen på "kanten" vid skolan och lutade mig mot väggen. Solen värmde så himla gött där vi satt. Solen sken, fåglarna kvittrade, vinden blåste lätt och det doftade vår. Jag satt där med mina vänner runt om mig, vissa lite längre bort boll- och fisbeespelande. Vi satt där och skrattade, pratade och njöt. Då slog det mig bara, det var som en våg forsades ner över mg. Det gick ända ut i fingertopparna och jag kände hur varm jag blev i bröstet. Där satt jag med de som jag älskar, mina helt underbara vänner och log. För jag log när jag kände känslan. Det gnistrade till inom mig, en liten kolibri började flaxa runt därinne. Jag kände lycka. Även om livet är skit just nu så är jag lycklig. Jag kan inte klaga, för det finns inget att klaga på, egentligen. Jag vaknar och vill inte gå upp på mornarna, men väl i skolan så har jag det väldigt bra fast att det inte är roligt jämt. Jag har vänner som älskar mig för den jag är, jag har en fantastisk familj som ställer upp, det är vår, ibland är jag rätt bra och trots smutsen i mitt liv så är jag lycklig. För kan jag vara något annat? Jag är ju på topp, fast att jag är längst ner. Livet är riktigt bra nu. Ibland känner jag hur den där lilla ångesten som kryper fram och drar tag i mig för att jag ska börja må dåligt, men när jag då möter en väns leende så försvinner det helt och hållet. Idag kände jag lycka, och jag tänker inte släppa den känslan, för den är den bästa känslan i hela världen som kan infinna sig. Det är jag helt hundra på.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0